Jag är inte hjärnkirurg alltså.

Jag har ett kasst jobb (enligt "folk") som råkar vara skojigt och en rätt trevlig arbetsplats (enligt mig och de flesta av mina arbetskamrater som trivs riktigt bra). Det intressanta är att jag omöjligen kan berätta vad jag jobbar med utan att människor liksom får för sig att de måste beklaga sorgen (och det märks tydligt att de ångrar att de överhuvudtaget förde ämnet på tal) och lägga till någon totalt ovidkommande och uppmuntrande kommentar i stil med "ja, nån måste ju göra det också".

Inte en enda dag på ett och ett halvt år har jag tyckt att det har varit jobbigt eller tråkigt att behöva gå till jobbet. Jag har roligt nästan hela dagarna och jag känner mig uppskattad. Dessutom är faktiskt rätt många människor på olika sätt beroende av att jag utför mitt arbete och gör det bra.

Varför kan man inte bara låta lokalvårdare /kundtjänstpersonal /lagerarbetare /sopåkare /industriarbetare /snabbmatskedjeanställda /parkeringsvakter /busschaufförer /parkarbetare med flera få vara stolta över det arbete de utför? Ingen blir gladare för att du nedvärderar det de lägger ner sin själ på 40 timmar i veckan eller tycker synd om dem.

Jag tror aldrig jag har känt mig tvungen att recensera någon annans jobb eller bostadsadress (det är ungefär samma sak där, men det kan vi ta någon annan gång) och jag tror inte du behöver göra det heller. Låt i så fall den "drabbade" göra det själv, den som faktiskt vet hur det är att arbeta där eller bo där, men fråga för fan inte av medlidande eller för att få en chans att berätta hur förträfflig och lyckad du själv är utan för att du faktiskt är intresserad av att bota din trångsynthet genom att vidga vyerna en aning.

Lite respekt och ödmjukhet inför sina medmänniskor och deras liv är inte så tokigt faktiskt.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits