Hej!

http://www.transport.se/home/trp2/tidn/home.nsf/pages/4138D5F706B63657C12573B70050515A

Jag har ett kasst jobb (enligt "folk") som råkar vara skojigt och en rätt trevlig arbetsplats (enligt mig och de flesta av mina arbetskamrater som trivs riktigt bra). Det intressanta är att jag omöjligen kan berätta vad jag jobbar med utan att människor liksom får för sig att de måste beklaga sorgen (och det märks tydligt att de ångrar att de överhuvudtaget förde ämnet på tal) och lägga till någon totalt ovidkommande och uppmuntrande kommentar i stil med "ja, nån måste ju göra det också".

Inte en enda dag på ett och ett halvt år har jag tyckt att det har varit jobbigt eller tråkigt att behöva gå till jobbet. Jag har roligt nästan hela dagarna och jag känner mig uppskattad. Dessutom är faktiskt rätt många människor på olika sätt beroende av att jag utför mitt arbete och gör det bra.

Varför kan man inte bara låta lokalvårdare /kundtjänstpersonal /lagerarbetare /sopåkare /industriarbetare /snabbmatskedjeanställda /parkeringsvakter /busschaufförer /parkarbetare med flera få vara stolta över det arbete de utför? Ingen blir gladare för att du nedvärderar det de lägger ner sin själ på 40 timmar i veckan eller tycker synd om dem.

Jag tror aldrig jag har känt mig tvungen att recensera någon annans jobb eller bostadsadress (det är ungefär samma sak där, men det kan vi ta någon annan gång) och jag tror inte du behöver göra det heller. Låt i så fall den "drabbade" göra det själv, den som faktiskt vet hur det är att arbeta där eller bo där, men fråga för fan inte av medlidande eller för att få en chans att berätta hur förträfflig och lyckad du själv är utan för att du faktiskt är intresserad av att bota din trångsynthet genom att vidga vyerna en aning.

Lite respekt och ödmjukhet inför sina medmänniskor och deras liv är inte så tokigt faktiskt.

Jag har haft semester och varit bortrest lite här och var i tolv dagar. Av dessa tolv dagar regnade det tolv dagar.

Det positiva är att det känns som jag har fått valuta för de tusen (1000) kronor jag shoppade regnkläder och gummistövlar för före semestern.

Enda anledningen till att jag läste den var att jag var så enormt uttråkad och det var det enda som fanns att tillgå. Jag har bara läst den en gång tidigare och kunde redan då konstatera att det var ett långvattenmärke även för att komma från Aftonbladet. Anyway.

Först intervjuas en snubbe, eller ja, han intervjuades väl inte direkt, en bild av hand blodgivande fick illustrera en artikel om blodbristen och så avslutades artikeln med att Patrik, 37 (typ) fick berätta varför han ger blod. Och han ger blod för att göra en medmänsklig gärning, men också för att (insert konstpaus here) gå ner i vikt! I say no more.

Nästa sak var att (nd) i Södertälje vill starta ett helsvenskt dagis. Om invandrarbarn får gå på samma dagis som andra barn kan de råka bli integrerade och det är inte bra för dem. Enligt (nd). Enligt punkt.se. Vad ska man säga...

Varför säger man att det här med avdrag för hushållsnära tjänster främst vänder sig till och ska vara en avlastning för kvinnor? Jag menar, laga mat, ta hand om barn och städa kan vi ju redan. Det vi behöver hjälp med är att ställa in kanalerna på tv:n, laga brödrostar och skruva upp hyllor på väggarna.

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om kommersialismen från helvetet men jag blir bara arg och ledsen. Men visst är det fascinerande hur folk klagar på att de inte har råd med någonting när de har... hur mycket som helst, typ?

Över en miljard människor saknar rent vatten. Titta upp från naveln och skaffa lite perspektiv.

Därmed inte sagt att man måste vara nöjd för att det finns folk som har det sämre.

<tjej 1> Men var du kär i honom innan ni träffades?
<tjej 2> Ja, det kan man nog säga.
<tjej 1> Men var det inte läskigt när ni skulle träffas då? Tänk om han hade varit en tjockis!
<tjej 2> A, jag vet. Så tänkte jag också!
<tjej 1> Eller cp-skadad.

Det var bara vi och dom i närheten och det gick ju liksom inte att hålla sig för skratt när de berättade om skräcken för att internetdejten (eller vad det nu handlade om, men det eller kontaktannons och de var väl mer internetragg-generationen) skulle vara tjock.

Och ja, det här är första inlägget på en halv evighet och det beror egentligen inte alls på att det här är det absolut viktigaste och enda nämnvärda som har hänt sedan sist, utan helt enkelt att jag har haft annat för mig. Dessutom har jag börjat spela WoW.